13 oktober 2014

Helsingborgs Terränglopp 2014



Åh jag skulle egentligen skrivit till er igår men jag var helt SLUUUT! Jag hade vunnit en plats till Helsingborgs Terränglopp via Löparglädje och då får man ju ställa upp tänkte jag. Lite typiskt mig att dela en bild och Facebook och vilja vinna men sen när jag vinner på riktigt känner jag att jag nog inte ville vinna egentligen. Att springa ett lopp anordnat av IS Göta i Helsingborg - för löpare. RIKTIGA löpare! I korta short o linne. Sådana som springer marathon. Och så jag då... Ja, där var ju några andra till men 90% var sådana där i korta short och linne i alla fall! 

Riktiga löpare förresten... undrar när jag någonsin ska känna mig som en riktig löpare. Jag kommer aldrig köpa sådana där korta shorts...


Det var mitt första lopp någonsin. 8 km skulle vi springa i kuperad terräng. Jag hade förberett mig och sprungit en hel del. På asfalt och i sand... inte så mycket bland kullar. Men jag kände mig ändå förberedd på något sätt. Jag tänkte "jag ska bara fokusera på mig själv". 

DET var det ENDA jag inte gjorde! Jag fokuserade på ALLT annat än mig själv! Alla andra såg så snabba ut, till och med funktionärerna såg snabba ut. Jag undrade vad jag gjorde där. Världsvana löpare. Och jag. Sen funderade jag på vad de tänkte om mig. "Vad gör hon den där tjejen här, hon ser inte ut att kunna springa". Men till slut gick startskottet i alla fall och jag sprang iväg. Försökte springa ikapp de framför, blev stressad av de som låg bakom, blev stressad av allt! Att jag inte hittade. "Undrar om de verkligen har snitslat banan - jag kanske hamnar helt fel och inte hittar tillbaka!" Många tankar som ni förstår... 

Efter halva banan (4 km) kände jag att jag nog fick kliva av. Men tjejen från IS Göta som sprang sist, för att se till att vilsna själar (som jag) kom i mål tyckte att vi kunde gå lite. Så det gjorde vi. Jag pratade med henne om att det var mitt första lopp, att jag blev superstressad av att hon sprang bakom mig osv. Hon var så himla COOL och hjälpte och pushade mig. Vi sprang lite mer och helt plötsligt var vi i mål! Jag var sist, men vi var i MÅL! Tjo hooo! Jag gjorde det ändå och jag är så himla stolt. Fasiken vad jag lärde mig mycket om mig själv här! 

Nu måste jag se till att anmäla mig till fler lopp så jag får träna på att fokusera mer på mig själv. Jösses amalia! 


3 kommentarer:

Grodmamman sa...

Heja dig! Bra jobbat att inte ge upp!
Jag har sprungit en del lopp och för mig har det nästan varit tvärt om, jag har blivit sporrad till att ta i lite extra istället av alla runtomkring. Mitt nästa mål är Göteborgsvarvet i maj. Kunde inte springa det i år p g a mitt knä, men nu satsar jag på det igen. Målet är att kunna springa en mil innan nyår och igår klarade jag av 6,8 km.
Klart att du är en löpare! Du springer ju!
Kram

Charlotte Wimark sa...

Jenny!
Så himla häftigt att våga ställa upp i ett lopp när du känner som du gör! Det behövs modiga personer som du! Jag har sprungit i snart 8 år och har också alltid känt som du, att alla andra är bättre, snabbare och smalare i sin korta shorts. Men de senaste två åren har jag börjat strunta i det och springa för min egen skull, för att må bra och då har jag också vågat ställa upp i lopp för att sporra mig själv. Stressar inte över tider. Jag älskar att springa men nu gör jag det för mig själv och struntar i alla de andra snabbingarna.:)
Kram Charlotte

Sabina sa...

Grattis till ditt första genomförda lopp! Duktigt! Nu är det bara att fortsätta träna för följande...
Men visst känns det helt kanon efteråt!?? Alla är vinnare som ger sig ut i spåret, ingen skillnad om man kommer i mål först eller sist, huvudsaken att man ÄR med. Det du!