27 oktober 2013

Hot, rädsla och känslor



Att få ett besked som min faster Lena har fått om sin dotter Nadja måste vara fruktansvärt. Jag har dock inte svårt att föreställa mig det måste jag erkänna. Ända sedan jag fick barn för tio år sedan har mina känslor legat utanpå min kropp. Jag lever med en konstant rädsla att någonting skulle hända någon av dem. Någonstans trycker jag ju undan dessa känslorna såklart - jag låter inte dem få fullt spelrum hela dagarna. Men ändå är de där. Känslorna. Oron.

Jag lever för mina barn. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra utan dem. Jag tror att jag hade gråtit mig till döds. 

För ett par veckor sedan blev jag hotad av en pappa till en av flickorna i sonens klass. Jag och min son, 10 år gammal. Det hade varit en incident i skolan som inte var så himla trevlig och som jag inte alls försvarar, det var min sons fel. Men samtalet jag sedan hade med den föräldern... han skulle polisanmäla min son och sen skulle han polisanmäla mig och mannen också. Och om någonting mer skulle hända hans dotter skulle han minsann komma och "hämta min son o hänga honom upp och ned vid fotknölarna". Tonen var ytterst hotfull och han skrek till mig i telefon fast jag bad honom att lugna ned sig så vi kunde diskutera som vuxna. Men nej. Ja, det var en situation jag kunde klarat mig  utan kan jag tala om för er. Jag låg vaken hela natten och grät och var rädd. Rädd att någonting skulle hända mitt barn. Och jag är fortfarande inte över det. 

Så just nu kan man säga att jag lever väldigt nära mina känslor på gott och på ont. Ännu mera p g a Nadja också. Insamlingen i hennes namn fortsätter och är nu uppe i nära 25 000 kr - fortsätt bidra! Fuck C!

Jenny


1 kommentar:

Hanna sa...

Ha en fin kväll.
Kram
Hanna